Smakbitar ur arkivet

Här samsas sagor och noveller.

Dessa två bygger på verkliga händelser.

En gammal kvinna med kloka ögon (så tycktes de mig) fäste blicken i min och sade: Berätta vad som trycker dig!

Bara så. Enkelt. Rättframt. Utan krusiduller.

Jag såg ner på mina händer ett ögonblick, drog ett ytligt nervöst andetag under vilket jag sökte samla ihop mina fågelvingetankar. Så lyfte jag blicken igen och såg in i hennes mörka brunnar till ögon där all världens samlade vishet tycktes bo. Hon väntade tålmodigt. Till sist var jag redo att avbörda mig...

I början hattade berättelsen än hit, än dit. Men så hittade jag en tråd, inte helt olik Ariadnes... I timmar berättade jag. Den gamlas gestalt förändrades för varje oförrätt som kom fram. Till en början fäste jag inte så stor vikt vid detta. Jag kände bara stor tacksamhet emot henne, den enda människa som självmant velat lyssna till min tragiska historia.

Vi satt i hennes stuga i skogsbrynet. Det var höst och skymningen höll på att falla... I den öppna spisen sprakade veden muntert, precis som om den också ville ta bort de onda minnenas tyngd. Och inom bekvämt räckhåll stod en liten vacker skål i renaste kristall till brädden fylld av diverse syrliga karameller. Jag tog ytterligare en karamell men utan att stoppa den i mun. Berättelsen fortsatte och den gamla förändrades alltmer. Hennes vänliga rättframma ögon liksom sög berättelsen ur mig.

På bordet framför oss stod både kaffe, saft och kakor framdukade. Hon var van vid mina besök och brukade duka fram i förväg. Tidigare hade vi bara småpratat och haft det gemytligt medan vi kurade skymning tillsammans. Detta var första gången någon hade velat höra mitt livs berättelse, dittills. Jag var tolv år och hade min låga ålder till trots varit med om en hel del...

Den gamla avgjorde att det var dags för en paus. Kaffet och saften försvann under ett evigt sörplande... enligt den tidens sed drack hon på fat och jag genom ett sugrör. Under den korta pausen återtog hennes gestalt sitt normala utseende. Även blicken veknade en smula. Hon hade vackra vänliga ögon men med en ton av sorgsenhet på djupet. Hon sörjde fortfarande sin man som dött under ett meningslöst krig i främmande land. Den sorgen var det inte värt att peta i, den ville hon ha ograverad, så att säga. Inte mig emot. Jag var tillräckligt uppslukad av min egen olyckas historia.

Så småningom nickade hon åt mig att fortsätta min historia. Det gjorde jag mer än gärna; ännu fler oförrätter, överfall, hugg och slag kom i dagen. Jag hamnade i en sorts berättartrans. Varje hemsk händelse gav genast näring åt ett nytt minne. Det var trots allt många år det handlade om. I mitt transliknande tillstånd märkte jag knappt vad som hände i min närmaste omgivning. Jag berättade och berättade... Timmarna gick, jag var vagt medveten om att jag borde bege mig hem. Så här länge brukade jag inte dröja vid mina besök hos den gamla. Men stämningen i stugan gjorde det omöjligt att avbryta berättandet.

Just när jag hade avslutat en extra otäck episod hörde jag en tydlig suck från den gamla kvinnan. Jag väcktes abrupt ur transen, tittade upp och blev alldeles bestört. Kvinnan gick knappt att känna igen. Hennes ögon stirrade på mig som hade hon sett en främling och inte den olyckliga flicka som så ofta gjort henne sällskap någon timme efter skolans slut. Men det var ändå inte ögonen som skrämde mig mest. Hennes annars magra, nästan beniga gestalt var groteskt uppsvälld till minst fyrdubbel storlek.

- Men vad är det som hänt? Säg något då! Och stirra inte så där!

- Det är nog bäst att du går nu. Tack för sällskapet!

Även rösten var förändrad. Borta var den vänliga men bestämda ton jag var så van vid. Sedan insåg jag plötsligt vad hon faktiskt hade sagt - Tack för sällskapet!! Mina tankar snurrade i minst 500 knyck nu. Vad skulle jag göra? Kunde jag göra något? Skulle jag verkligen gå och lämna henne i detta märkliga tillstånd? Och varför varför hade hon ingen telefon, som vanligt folk i byn?

- Adjö med dig och tack för pratstunden!

Nu lät hon nästan normal igen men jag tvekade fortfarande. 'Pratstund' var väl inte vad jag själv skulle ha kallat den där långa monologen. Dessutom var hennes kropp alltjämt lika fruktansvärt uppsvälld. Tänk om hon dog, liksom... exploderade...! (Ja ja, jag medger att det var lite dumt att tänka så. Men jag var ju bara tolv år, glöm inte det.)

Mycket motvilligt bestämde jag mig för att gå men istället för att ta i hand så vinkade jag lite tafatt innan jag steg utanför dörren och stängde den efter mig. Hennes katt kom springande och ville in.

- Nej. Det är nog bäst att du är ute i natt! viskade jag tyst, tog upp den i famnen och smekte den en liten stund innan jag satte ner den på marken igen.

Rädd, konfunderad och tvehågsen började jag gå hemåt. Efter ungefär femtio meter hörde jag ett konstigt ljud. Det var svårt att karakterisera det. Men det skrämde mig så till den grad att jag skrek till och sprang hela vägen hem.

- Är det dags att komma nu? muttrade min far.

- Ja, det är det verkligen! tänkte jag så intensivt att jag nästan blev rädd att jag hade sagt det högt.

Det gick trögt att göra läxorna. Mina tankar gick ideligen till eftermiddagens märkliga händelser.

Vid kvällsvarden frågade jag liksom i förbigående:

- Den där gamla tanten som bor i skogsbrynet, hur länge har hon bott där ensam?

Pappa tittade oförstående på mig:

- Vad menar du? Det bor väl ingen tant i det där gamla rucklet. Längre tillbaka innan huset blev så förfallet var det ett soldattorp. Frun i huset blev tidigt änka. Men det där var långt före din tid. Du går nog lite för mycket för dig själv och fantiserar...

Pappa tittade knipslugt på mig som om jag varit en småtjej. Men jag var för gammal för den sortens lekar nu. Jag sade inget mer men djupt inom mig växte förvissningen att jag hade fått vara med om något alldeles särskilt. Och redan vid tolv års ålder.

Vad som hände med tanten? Hon sprack förstås. Av min berättelse. Så att jag skulle slippa göra det. Det trodde jag du hade räknat ut för längesen. Katten? Hon hittade ett annat hem, på landet är det ganska lätt att plira sig in hos någon när man är katt. Alla gillar råttfångare. Karamellen? Dess öde är det bäst att glömma. Det må räcka med att tillägga att min dyra moder hellre sett att jag hade ätit upp den...

”Nu är dom här!” skrek Marit och hoppade kvickt ut genom fönstret på baksidan av huset innan hennes mamma hann hindra henne. Hon landade mjukt i en liten snödriva som vårsolen inte kommit åt än och slog därpå en kullerbytta. På det viset förkortade hon sträckan till målet för sin otålighet. Gullvivorna blommade och hon kunde inte komma dit fort nog. Mellan de två rönnarna som höll upp den trasiga hängmattan bråkade småfåglarna om allt de fann nu när kung Bore tycktes vara framme vid sitt årliga nederlag. Vintern hade varit både lång och sträng så våren var mer efterlängtad än vanligt. Av både djur och människor.

Aprilsolen betade långsamt av de kvarvarande snöfläckarna och omvandlade alla gropar de hade grävt förra sommaren till små sörjiga pölar. Det var när hon och Simon hade lekt ekorrar. De hade jagat varandra och samlat stenar som fått tjänstgöra som nötter. Med tiden hade det blivit rätt många gropar, med en nöt i varje. Men när de skulle täcka över nötterna så hade inte Marit velat göra det. ”Nej, det är finare som det är nu!” hade hon avgjort och så hade de lekt vidare utan att snubbla en enda gång på de talrika groparna. Sedan hade frosten och tjälen kommit och permanentat dem.

Marit kom på fötter igen men ändrade sig och slog ännu en kullerbytta i rena våryran. Hennes nya färgglada tröja blev både våt och smutsig. Annika ropade ”ta åtminstone på dig jackan och mössan!” och höll förtretad ut kläderna genom fönstret till sin olydiga dotter.

Marit insåg att det var bäst att lyda mamma denna gång. Hon kom motvilligt tillbaka till fönstret och tog emot ytterkläderna. Med viss svårighet krängde hon på sig den knallröda jackan och drog mödosamt upp blixtlåset, satte den mångfärgade mössan på plats och såg sedan upp mot modern. Annika dröjde med blicken vid sin energiska dotter. Gröna lite trötta ögon mötte lika gröna ögon som inte var det minsta trötta. Hon betraktade flickan och nickade godkännande till tecken att hon kunde ge sig av. Hon stod kvar någon minut och såg efter flickan som skyndade iväg till sitt årliga möte. Det gick inte att vara arg någon längre stund. Inte på det yrvädret. Annika insöp den friska luften en god stund innan hon återvände till köket och det kallnande kaffet.

När Marit kom fram till den lilla slänten där gullvivorna nu lyste ikapp med solen satte hon sig tvärt ner. Hon plockade den största gullvivan, tryckte den mot näsan och drog in doften allt vad hon orkade. Nu är det vår! jublade hon inombords. I går hade hon haft femårskalas och den nu smutsiga tröjan var bara en av presenterna hon fått. Även den röda jackan var i det närmaste ny eftersom hon växte ganska fort nu. Efter tårtkalaset hade pappa mätt henne - 110 cm precis! Pappa skulle alltid mäta henne, kändes det som. Jag växer väl hela tiden, precis som Lena och Simon! Det sista sade hon högt. Det blev mera verkligt då.

Lena och Simon hade gjort en present tillsammans i snickarverkstaden. Marit kluckade till där hon satt i snöslasket och glädjetänkte på gårdagen. Det blev lite kallt om baken men det märkte hon inte av. Pappa hade lurat henne! Det fanns inga monster i snickarboden, det förstod hon nu. Det hade bara varit Simon och Lena! Och pappa. Pappa hade gått i maksopi - hette det verkligen så? - med hennes lekkamrater! Han hade till och med hjälpt dem att tillverka de mindre detaljerna som barnafingrar hade svårt att få till på träpusslet hon hade fått. Hon älskade pussel och hade redan ganska många. Men det nya var finare än de andra. Pappa hade nog hjälpt till mer än han hade velat tillstå. Nog för att Simon och Lena var duktiga. De var båda sju år och skulle börja skolan till hösten. Simon hade hon lekt med så länge hon kunde minnas. Han var som en extra bror. Hon hade visserligen redan en massa bröder men det var inte samma sak. Hennes riktiga bröder kunde vara riktigt elaka mot henne. Men med Simon var det annat. Och i vintras hade de pussat på varandra. På munnen! De hade varit i vedboden, gömda bakom en stor vedhög.

Marit fnittrade och plockade en ny väldoftande blomma som hon avnjöt lika intensivt som den första. Det var allt bra nära att Erik hade kommit på dem. Erik var hennes sju år äldre bror som hade kommit dit för att hugga upp lite ved. De hade suttit blickstilla bakom den enorma vedhögen och hållit sig för mun så att inte skrattet skulle komma ut. Lena hade hon börjat umgås med först i vintras. De var hennes närmaste grannar och bodde på var sin sida om henne. De tre lekte ofta tillsammans.

Men idag ville hon vara ensam. Gullvivestunden var hennes och ingen annans. Hon hade svårt att sätta ord på varför det var så viktigt. Det bara var det! Men mamma verkade förstå hennes iver varje vår när gullvivorna tittade upp ur marken. Det var underförstått att gullvivestunden var speciell.

Trots att hon hade Simon och Lena var Marit i grunden ett ganska ensamt barn. Hon hade en enda syster. Men Karla var hela tjugotvå år äldre. Man kan inte leka med någon som är så gammal. Hon var ju vuxen, ingen lekkamrat precis. Men hon var bra att ha vid läggdags. Då sjöng hon vackra folkvisor och spelade gitarr till. Efteråt var det lätt att somna. Marit hade själv en ren och klar sångröst. Hon älskade att sjunga. Men så var också hela familjen musikalisk, fast på olika sätt. När hon blev stor skulle hon lära sig spela gitarr, och fiol, och orgel. Hon längtade redan efter att få börja skolan och allt hon skulle få lära sig där. Det fanns så mycket att lära sig. Hur skulle hon kunna vänta så länge? Två år drygt! Det var ju nästan halva livet dit.

"Jag vill lära mig nu!" utbrast hon och slet otåligt av en tredje blomma. Erik hade lärt henne skriva sitt namn. Med tryckbokstäver. Det var också i vintras, allt verkade ha hänt i vintras. Marit hade aldrig varit särskilt förtjust i sitt namn men när hon första gången hade sett det skrivet hade hon tyckt om hur det såg ut. När man uttalade det lät det inte bra men när man såg det så var det inte så dumt. M kunde man klättra på, A var en rutschkana, R var både-och, I var en ensam bokstav - men med rätt skor kunde man nog klättra uppför den, T var… stolt - man behövde en trampolin för den, hoppade man riktigt högt kunde man komma ända upp. Hon hade minsann sett det jättestora T:et i Tempo inne i stan. Där skulle hon vilja sitta och spana med kikare mot Oviksfjällen. Kanske skulle hon få se en björn då! Eller en varg. Eller kanske till och med en järv… Hon hade hört de vuxna berätta jakthistorier under de mörka vinterkvällarna.

Det var särskilt en kväll som hade etsat sig in i minnet. Under det jättelika köksbordet hade hon suttit mol tyst och lyssnat med alla öron på helspänn. Och ingen hade vetat att hon satt där, inte ens mamma. När sedan de vuxna var i färd med att säga adjö till farbröderna, så hade hon smugit fram och kvickt försvunnit ur sikte.

De där karlarna hade egentligen tillkallats för att hjälpa till med Mina, hästen. Stoet hade råkat ut för en otäck fallolycka och skadat sig så illa att det mest barmhärtiga hade varit att avliva henne. Men först hade man försökt få Mina på fötter. När det inte lyckades hade Eskil tagit ett tungt beslut och ringt efter veterinären. Denna hade gjort sin ofrånkomliga plikt och sen hade mamma bjudit in alla karlarna på kaffe. Den kvinnliga veterinären hade tackat nej och åkt hem till Östersund igen. Det var ju ganska sent på kvällen. För att lätta på stämningen hade man börjat berätta jakthistorier. Den natten hade Marit drömt om de där märkvärdiga djuren som hon dittills bara hade sett på bild i tidningar och böcker. Men det hade inte varit mardrömmar, bara härliga drömmar. Nej, än så länge visste hon inte vad en mardröm var för något. Även det hade hon kvar att lära sig. Men det kände hon tack och lov inte till där hon satt och glädjetänkte på än det ena, än det andra.

Marit bröt den fjärde gullvivan väldigt försiktigt, nästan som om hon trodde att blomman då inte skulle märka det. Solen gick tillfälligt i moln och Marit huttrade till. Plötsligt kände hon hur blöt hon var. Hon reste sig och ställde sig framstupa med händerna i marken och baken i vädret så att solen skulle få torka hennes byxor. Solen verkade förstå vad Marit ville för den tittade fram igen men bara för en liten stund. Marit började frysa ordentligt men ville inte återvända till stugans värme. Inte än. Hon hade inte tänkt färdigt. Hon brukade alltid tänka färdigt vid det allra första besöket hos gullvivorna. Det var de fem första som var allra mest betydelsefulla. Det visste hon sen tidigare. En djup suck undslapp henne.

Hon förstod att hon inte skulle få tänka färdigt. Hon frös alldeles för mycket nu. Hon skulle dela gullvivestunden i två. Bara solen sken i morgon också så skulle hon gå hit och tänka färdigt.

”Det är mycket viktigt att man får tänka färdigt”, muttrade hon halvhögt. Då kände hon det. Det välbekanta pirrandet i läpparna. Nej, inte nu! ”Jag har inte tid med ett anfall!” skrek hon till och skyndade sig hem igen. Hon var alldeles andfådd när hon kom fram till stugan. Men hon var varm igen så anfallet blev inte av. Inte den gången.

Marit kämpade en stund innan hon lyckades öppna den tunga ytterdörren. Det var en sak att hoppa ut genom ett fönster som stod öppet för att vädra ut vintern. En helt annan att tvingas återvända innan man ens hade tänkt färdigt.

Direktadress: http://www.poeter.se/Caprice 

http://www.poetbay.com/poetHome.php?writerId=3576

http://www.argus.nu/medlem.php?Aktion=Presentation&Medlem=Caprice