Jag övat redoboget på rim och versens fot
ur pennan flöt daktyler och trokéer
och jamben blev mig trogen när allt gick mig emot
där märktes att det mesta blev succéer
Och länge
var sonetten min härligaste vän
ty ämnen fick jag famnande min Musa
hon tömde hela spannar, förväntade sig sen
att allting skulle läsaren berusa
Men först av alla synder som prövades med svikt
kom texterna som fångat sköna toner
Likt Pegasus jag lyfte, ej tyngdes jag av vikt
då flög jag till Parnassens högre zoner
Jag tadlades förvisso - det där är ingen dikt!
poeter yngre skreko,
fåvitskt kloka
Då tänkte jag på alla de skalders melobikt
som djupt i själen eka tills de koka
Nu frågar jag retoriskt, är Hambe ej poet
är Taube måhända blott en melodislok
är
Bellman blott en klåpare som bara sjöng om det
som hände i hans hemstad, likt en sprittok
Men ilskan må sig lägga ty inom var domän
man önskar trampa banas egna stigar
Ej aktas på nåns
slägga, blott ignoreras skrän
den trilska som på skalden dystert bligar
Jag kallade på Musan som tigit långan tid
hon skulle skapa tröst på diktarbordet
Och har man sett på tusan! Hon kom med
sinnesfrid
så dikten blev förlöst med sista ordet
(sep -19)